Andra stopptidsdagen
Det är ännu lugnt på fronten, inget som helst tecken på att det snart ska vara dags. Det enda som avviker något är att J är väldigt trött, det kanske är kroppens sätt att få vila upp sig så att den orkar med förlossningen sedan.
Det är både verkligt och overkligt, det här är verkligen de sista skälvande dagarna som vi är bara vi, sen kommer det alltid… att finnas en till liten människa i våra liv. Nåja, den är inte liten så himla länge men ändå 🙂 Allt vi har köpt och förberett kommer snart komma till användning, de kommer väckas till liv av bebisens ankomst och vårt hem kommer få nytt liv och rörelse.
I morgon jobbar jag ett kortare eftermiddagspass, det var tydligen dålig timing att ha varit ledig de här dagarna som varit nu men hur ska man kunna veta? Det är tur att de ”10 dagarna” finns att ta utav sen.
Folk runt omkring oss börjar bli otåliga de också, kollegorna på jobbet skickar sms lite då och då för att kolla men de skriver inte rakt ut att de vill kolla utan de lindar in det lite snyggt. Våra föräldrar turas om att ringa oss för att låtsas vara så hemskt intresserade av vad vi gör och vad vi ska göra. De försöker också att locka fram information utan att riktigt fråga. De kan gott hålla på, det kan vara lite roligt att inte avslöja något när det väl är dags heller. Fast jag måste medge att det även blir lugnast för vår del ju mindre folk runt omkring vet. Det räcker med att vi är nervösa, vi behöver inte ha andra som stressar upp oss än mer.
Skiljer det mellan olika landsting när det kommer till när man sätter igång en förlossning? Här sker det efter cirka 2 veckor om det inte uppstått några andra komplikationer.
