Den första veckan hemma med vår bebis var sjukt tuff

Den första veckan hemma var inte alls så fantastisk som jag hade föreställt mig den. Får man säga så?

Hur som helst så hade jag nog målat upp den tiden som att den skulle vara helt fantastisk och att allt skulle fungera så himla bra, i själva verket fungerade ingenting. Vi kände innan att vi var så förberedda vi kunde bli, det skulle visa sig att vi inte hade en suck till att vara redo.

All tid den första veckan gick åt till att hantera en skrikande liten kille, vad vi än gjorde så skrek han. Han kunde sova korta perioder men aldrig så länge att vi kunde komma till ro och få nån timmes välbehövlig sömn. Vi provade allt, vi rullade honom i vagnen, vi gick med honom på armen, vi masserade hans mage, vi åkte i bilen, vi satte på dammsugaren, vi lade honom i babynestet, vi lade honom i hans egen säng och han fick ligga nära men ingenting tycktes hjälpa.

Det var påfrestande och jag tror att både jag och Jannika kände oss dåliga och otillräckliga när ingen av oss kunde trösta honom, vad är man för en förälder om man inte kan trösta sitt eget barn? De enda gångerna vår kille var någorlunda lugn var när vi hade besök som ville träffa familjens nytillskott, det fick oss att undra än mer vad vi gjorde för fel. Vi hittade inget svar och har nog fortfarande inte kommit på någon anledning till att det var så men nu kan vi trösta oss med att det har blivit bättre. Mycket av förbättringen beror nog på den nya maten men även på att jag och Jannika blir mer trygga i vår föräldraroll för var dag som går.

Det gick många gånger som vi frågade varann vad vi hade givit oss in på, vi ställde oss frågan om vi skulle klara det här och vi förstod inte för vårt liv hur andra föräldrar kunde ha det så lindrigt. Sen kröp det fram att många av de föräldrar vi känner, även dem, har haft riktigt jobbiga perioder och många dagar med oro och tvivel. Vi tvivlade inte på att vi älskade vår lilla son men det var en obeskrivligt jobbig känsla att inte kunna göra bra för sitt eget barn.

För att få det att fungera överhuvudtaget fick vi lägga allt annat åt sidan, vi lagade nog inte mat en enda gång den första veckan trots att vi båda var hemma samtidigt. Hur jobbigt det än var så fixade man det på något sätt, man har det inom sig även om man vissa stunder var nära att bryta ihop. Men för att skapa lite distans till det så kan man ju faktiskt tänka att det inte är så konstigt att det är svårt att vara en förälder när man aldrig fått vara det förut. Man har kunnat tänka hur det skulle komma att bli men man har inte varit där och fått uppleva det. Det är först nu, efter drygt 2 veckor hemma, som vi landat något sånär men för varje dag som går så blir det lite bättre.

Förresten så har det funnits en himla massa saker som varit helt fantastiska under den här tiden också. Det har varit helt underbart att ha vår bebis nära, att få se honom somna på ens bröst för en liten stund. Det var mäktigt när man kände att han lyssnade till ens röst och första gången jag fick ögonkontakt med honom. Jag har blivit så varm i kroppen när jag matat honom för att efter matningen få se hans lilla ögon stängas samtidigt som han utbristit i en förnöjd suck av trygghet och mättnad. Första badet var väldigt spännande, vi hade inte blivit visade hur man gjorde så att det måste ha sett rätt roligt ut när vi båda 2 stod och doppade honom i den lilla badbaljan. Vi var så nojiga över att hans huvud skulle komma under vattnet så att det i själva verket bara var hans rumpa som badades, haha.. Men nu har vi badat honom någon mer gång så det ska nog gå bra 🙂

Många släktingar har varit på besök och alla har de kommit med olika råd och tips. Vi lyssnar och tar till oss det vi tycker känns rätt för oss, det är trots allt vi som är vår killes föräldrar och vi vill hitta det sätt som fungerar bäst för oss. More to come!

Dela gärna!

• 
•