”Det är något fel på barnet!”
Detta inlägg kommer garanterat upplevas som provocerande av många, det är ok. Alla har rätt till sin åsikt och man bör respektera andras åsikter även om man inte håller med.
Det skulle vara det värsta som skulle kunna hända, så känns det nu. Om barnet skulle födas med något ”fel”. Det går inte ens att leva sig in i den känslan man skulle känna om det var så. Om barnet skulle ha en utvecklingsstörning eller något annat väldigt avvikande så skulle det vara så otroligt sorgligt. Det är en väldigt egoistisk tanke, jag vet. Men alla som har varit blivande föräldrar vet hur mycket man omedvetet bygger upp kring det som komma skall. Man ser sig själv i situationer tillsammans med barnet, situationer som inte skulle kunna existera om barnet inte blev välskapt. Man skapar sådana enorma förväntningar och inget får gå fel.
Jag tror ärligt talat inte att någon, innan barnet är fött, vill ha ett barn med någon störning eller något fel. Jag tror att många, precis som vi, spontant tänker att man skulle adoptera bort barnet om det visade sig ha någon utvecklingsstörning eller så. Sen säger jag inte att det kommer kännas så om det verkligen blir ett faktum och man står på BB med barnet i famnen, då kanske man känner helt annorlunda.
Jag är inte dummare än att jag förstår att det går att finna ett liv tillsammans med ett barn med handikapp, det är klart att det är möjligt. Frågan är om man är beredd att offra hela sitt liv, sin vardag, sina helger till att ta hand om ett barn som kanske aldrig kommer kunna prata eller kommunicera, aldrig kramas eller gå i skola, aldrig springa eller känna såsom vi? Hur skulle det kännas för barnet? Vilket liv är det att leva för ett barn som inte kan vara ett barn, inte kan göra det andra barn gör, inte få uppleva samma saker som andra. Bara det skulle vara hemskt, måtte barnet bli friskt.
Jag antar att vi människor är egoistiskt lagda, vissa mer, andra mindre. Kvarstår gör ändå det faktum att jag inte tror att någon är beredd att viga hela sitt liv åt något där man inte får något utbyte. Där tror jag att gränsen för många går.
Jag menar inte att det skulle vara ett lätt beslut om man blev ställd inför det. Det skulle säkert vara oerhört svårt, mycket gråt, många kast fram och tillbaka. Det skulle kanske vara omöjligt att släppa sitt barn ifrån sig, oavsett barnets handikapp, jag vet inte.
Allt detta är tankar jag har nu, de tyder inte på brist av empati, de tyder bara på spekulation. Jag blir nog den blödigaste av de blödigaste när det väl kommer till kritan. Se hela det här inlägget som en beskrivning av den rädslan jag har inför att få ett sjukt- eller handikappat barn. Den högsta önskan en förälder kan ha är att ens barn får vara friskt. Så känner man nog både innan och efter födseln.
jag går inte in på att särskilja olika handikapp och störningar, jag vet att det finns olika varianter och grader och att man inte kan generalisera. Nu snuddar jag bara vid ämnet och berättar lite kring vad jag känner. Kommentera gärna!
