Det var inte som det skulle – del 2
Vi sov inte speciellt bra den första natten ifrån vår kille, vi sov men det var en orolig sömn. Jag har för mig att vi vaknade runt 07 på morgonen och kastade snabbt i oss något att äta innan vi begav oss ner till barnavdelningen. Det var lite kusligt eftersom vi inte alls visste hur han mådde, vi hade ingen aning om det hade blivit bättre eller sämre under natten.
När vi kom ner så var röntgensköterskorna på plats för att göra en lungröntgen så vi fick vänta lite innan vi fick komma in och träffa honom. När vi väl fick komma in fick vi lite lugnande besked, natten hade varit lugn och ingenting hade förvärrats. De kunde inte uttala sig om vad som var fel eftersom de inte hade fått svar på röntgen eller på blododlingen. Vi fick dock veta att han hade ätit och sovit bra vilket var ett gott tecken.
Vi fick mata honom med snipa vilket inte var det lättaste, tänk er en såssnipa med mjölk i kombination med en vilt fäktande bebis, ja ni förstår jue. Det var dock väldigt skönt att få ha kontakt med honom igen, få hålla i honom och höra hans röst.
Efter en timme eller något sånt så fick vi svaren från röntgen, det visade sig att han hade fostervatten i lungorna. Om det var det som orsakade en infektion eller den snabba andningen var inte riktigt klart men tydligen så brukade de flesta bebisarna kunna ta hand om vattnet i lungorna på egen hand. Man behövde alltså inte göra något ingrepp där och då vilket verkligen kändes som en befrielse.
Dagen gick och vi spenderade så mycket tid vi bara kunde med vår bebis, vi var bara uppe på BB för att äta lunch och jag var hemma en sväng för att kolla till katten. Det hade tagits en ny snabbsänka och det visade sig att infektionsvärdet hade sjunkit något, det var ett väldigt bra tecken att det inte fortsatte att öka. Jag började känna mig hoppfull och tänkte att snart är det nog bra.
Vår kille fick stanna ytterligare en natt på observation men redan dagen efter fick vi ta upp honom till BB på permis. Det var himla skönt att få vara ensamma med honom, dock så hade tillmatningen gjort att det var helt omöjligt att amma. Han blev så arg när han inte fick mat i samma takt som med snipan så det blev bara så påfrestande, främst för Jannika.
Den natten fick han sova hos oss men det var som sagt oerhört påfrestande att amningen inte fungerade, dagen efter tog Jannika beslutet att inte amma och vi fick börja ge mat med flaska istället. Det fungerade klockrent och jag tror att vi alla kände en enorm lättnad.
Det togs ytterligare ett infektionsprov och det visade nästan på noll vilket betydde att vår kille hade repat sig. Läkaren kunde inte säga om det var antibiotikan som hade hjälpt eller om kroppen själv hade tagit hand om besvären. Hur som helst så var han i princip bra nu och det var det som räknades. En antibiotikasort sattes ut och den andra behöll man till man hade svaren på blododlingen.
Dagen efter fick vi åka hem, Jannika hade inte varit ute på nästan en vecka så det var väldigt skönt för henne att komma ut i luften och att få komma hem.
