Det var inte som det skulle
Vi vaknade dag 2, jag kommer inte ihåg hur dags, med en helt ny känsla i kroppen. Jag kände det som att gårdagen var en dröm, jag förstod inte riktigt om det var sant och om det hade hänt på riktigt. Det tog även ett tag innan jag förstod att jag var på BB och när jag tittade mig omkring så såg jag en liten babyvagn med en liten kille i, vår kille. Vi ägnade förmiddagen åt att försöka prata lite om allt som hade hänt under gårdagen, det var så många intryck och händelser att man knappt kom ihåg allt. Vi fick hjälpas åt att fylla i varandras luckor och ändå kändes det som att mycket fortfarande var oklart. Vi var trötta och glada och vi hade nog båda 2 en helt ny känsla i kroppen, det var skrämmande och spännande på samma gång.
Barnmorskor och sköterskor kom in med jämna mellanrum för att kolla hur Jannika och vår lille kille mådde. De kollade andningen, tempen och hudfärgen på den lille. Efter ett tag började de komma in oftare och oftare men vi förstod inte då att det var något som inte var bra. Det blev eftermiddag och nu kom de in väldigt tätt för att kolla andning och så vidare, de tog även ett blodprov i något skede. Ingen sa till oss att det kunde vara något som var fel… eller det var något som var avvikande.
Inte förrän på kvällen så frågade en sköterska oss om vår lille killes andning hade varit så här snabb hela tiden. Den var då uppe på 117 vilket är väldigt snabbt vad vi förstått. Vi svarade att den varit snabb hela tiden men att vi inte förstått att det varit något fel. Sedan gick allt väldigt snabbt, blodprovet var en snabbsänka som visade sig vara väldigt hög, det kom in någon för att meddela att de skulle flytta ner vår kille till barnavdelningen. Det var jätteomvälvande för oss, vi förstod nog inte att han skulle tas ifrån oss och han skulle övervakas dygnet runt där nere.
Vi fick göra oss i ordning på direkten och följa med personalen ner till barnavdelningen, där skulle han få vara ensam i ett stort rum men med en person som vakade över honom hela tiden. Vi fick lite mer information när vi kom ner dit. Eftersom andningen varit så snabb så befarade de att han fått någon infektion alternativt att han fått fostervatten i lungorna. De satte in antibiotika direkt och beställde en lungröntgen. Det gick inte att ta in vad som hände, hur sjuk var han och var det någon fara? Man visste inte så mycket mer än vad läkarna sa men det verkade inte som att det var superallvarligt. Men bara tanken på att vi skulle lämna honom dagen efter han kom var hemsk.
Jag var ganska orolig när vi gick upp till BB för att sova, det enda som kändes lite betryggande var att han trots allt skulle övervakas dygnet runt.
Fortsättningen på inlägget hittar du här: Del 2
