En helomställning väntar
Det är verkligen en stor livshändelse som väntar, det känns i hela kroppen. Jag går omkring med ett pirr i magen hela tiden och jag längtar verkligen efter det som komma skall.
Ändrade prioriteringar:
Att bli pappa är inte bara att bli pappa, mycket kommer att ändras och många saker kommer bli helt nya eller på något sätt annorlunda. Saker kommer kännas på ett annat sätt och vad som är viktigt kommer att bli andra saker än de som jag upplever som viktiga just nu. Jag tror de flesta föräldrar sätter sitt nytillkomna barn i första rummet, barnet blir viktigast. Innan man hade barn var kanske ens familj och vänner eller en själv det viktigaste man hade i sitt liv. Så kan det inte längre vara när man får barn, ett barn är väldigt krävande och behöver tid, uppskattning, kärlek, tålamod, engagemang och passion. Det måste man som förälder ta sig tid att ge, annars kommer barnet inte få de rätta förutsättningarna att klara sig bra i livet.
Jag tror inte att man kan vara helt förberedd på allt detta redan när barnet föds utan mycket får komma efterhand, man får prova sig fram, hitta sina egna vägar och rutiner för att få livet att fungera. Man får försöka hitta en balans mellan barn, sambo, jobb och fritid. Att helt försaka allt man förut gjort kan inte leda till något bra, man kommer fortfarande behöva sina andningshål samt sina fritidsaktiviteter och intressen.
Det är nog lätt att, under sitt barns uppväxt, gå och dras med ett dåligt samvete för att man kanske inte varit med sitt barn tillräckligt, eller för att man inte varit ”en bra” förälder. Detta är säkert något många föräldrar brottas med då och då. MEN… Så länge man gör sitt bästa så ska man veta att det räcker, ingen är perfekt och tur är väl det.
Jag och min sambo har pratat en hel del om att vi inte ska tappa bort varandra när barnet kommer. Vi känner att vi på något sätt vill få till det så att vi kan fortsätta göra de saker vi tycker om, de saker som gjorde att vi blev vi. Vi är måna om att hela tiden underhålla vår kärlek, att vi gör saker tillsammans och ser till att prata om vårt liv. Den dagen man slutar prata, den dagen är ett förhållande på väg utför.
Vad är era tankar kring detta? Vilka prioriteringar fick ni göra? Fick ni avstå från något? Dela gärna era tankar och funderingar som en kommentar i bloggen 🙂
