En pappa blir aldrig en mamma
Något som kan kännas både skrämmande och helt naturligt är insikten av att jag som pappa aldrig kan knyta samma band till en bebis som en mamma kan. Fysiologiskt och biologiskt är detta helt naturligt.
En mammas band till sitt barn är något alldeles unikt, det finns där redan när barnet föds. Mamman och barnet har på något sätt knutit an under de knappa 9 månader bebisen funnits i mammans mage. Detta band växer sig sedan starkare för var minut som barnet får ligga på mammans mage och ammas. Det är så det är och det är så det ska vara men på något sätt är det lite skrämmande, det föder en del rädslor hos mig som blivande pappa.
Tänk om jag inte skulle kunna knyta an till barnet? Tänk om jag inte får någon bra kontakt alls med den lilla? Kommer jag som pappa behöva kämpa dag ut och dag in för att vinna barnets tillit?
Den kanske största rädslan jag har, eller åtminstone något jag tänkt mycket på, är att ett barn alltid är så lugnt när de är i sin mammas famn. Tänk om jag skulle ta barnet från mammans famn och att det börjar skrika på direkten? Tänk om jag inte skulle kunna trösta och lugna mitt eget barn? Det är en hemsk tanke och jag hoppas innerligt att så inte kommer ske. Det måste vara en av de värsta känslorna oavsett, att inte bli accepterad av sitt eget barn.
Jag vet dock att jag aldrig kommer bli en mamma, en pappas roll skiljer sig naturligt en hel del från mammans roll. Ett barn är inte lika beroende av sin pappa som det är av sin mamma, åtminstone inte de första åren med tanke på amning och närhet. Självklart har man ett behov av att känna att ens barn tycker om en och att det finner lugn och ro när man är nära. Detta kommer säkert naturligt i takt med att man själv visar lugn och tålamod men det är läskigt att inte veta att det kommer bli så.
Vad har ni för erfarenheter vad gäller tjejer respektive killar? Är det lättare för en pappa att skapa band med en kille än vad det är med en tjej?
Något jag även fått börja fundera på är hur min och J´s relation kommer te sig efter barnet kommit till världen. Jag förstår fullt ut att mycket av vår energi och kraft kommer gå åt till att göra det bästa för vår lilla bebis, så kommer det vara under de första månaderna och åren. Jag har inget emot att lägga ner hela min själ i den lilla men jag är rädd att min och J´s relation ska bli lidande på grund av att vi inte tar oss tid för varandra. Vi har pratat en del om vikten av att vi inte tappar bort varandra men vi har ingen konkret plan om hur vi ska göra för att hålla uppe gnistan. Det kanske man inte heller behöver ha men man måste åtminstone vara medveten om vad som händer så att man kan ta itu med sakerna direkt om något uppstår.
En hel del funderingar av en blivande pappa, har ni några liknande tankar eller erfarenheter? Dela gärna med er!
