Förlossningen del 4 – Ovissheten
När barnmorskan och läkaren kom tillbaka så såg de förbryllade ut, det visade sig att de inte riktigt visste vad som var fel, antagligen låg bebisen med näsan åt fel håll så att den hade svårt att ta sig ut därav.
Nu började jag bli orolig och mycket riktigt så hade läkaren bestämt sig för att det skulle bli ett kejsarsnitt, det var ju inte alls så det skulle gå. Jannika hade ju gått igenom en hel förlossning och så slutade det ändå med ett snitt. Jag var ganska orolig nu, det kändes jobbigt att det skulle bli ett snitt, att Jannika skulle sövas och opereras som hon aldrig hade varit med om förut.
Det hela gick mycket snabbt, vi rullade upp till plan 2 där hela ligan av narkosläkare, kirurger, läkare och sköterskor var samlade. Vår läkare hade sagt att J skulle sövas med det skulle visa sig att det inte skulle bli så.
Jag fick gå och byta om medan J kördes in i operationssalen för att göras i ordning. Det var ett vimmel av människor där, man visste knappt vilken roll var och en hade. Alla tycktes de fixa med en himla massa olika saker medans man själv inte visste riktigt vad man skulle göra eller var man skulle stå. Till slut så fick jag en stol att sitta på precis bredvid Jannika, då hade de redan lagt en ryggbedövning och det mest hemska var att de inte hade förklarat detta för Jannika, hon trodde ju att hon skulle bli sövd. Helst plötslig kände hon att hennes ben började domna bort och då förstod hon att hon nog skulle få vara vaken.
En stor duk drogs över hela J, från halsen och ner, varken hon eller jag såg någonting. Helt plötsligt blir det knäpptyst i rummet och då tar läkaren till orda, det var någon form av genomgång av vad som skulle göras och rätt som det var så säger någon:”Nu börjar vi”.
De följande sekunderna, minuterna eller vad det nu var, kändes hemska. Det var nu det gällde, skulle allt sluta väl, skulle bebisen må bra. Kan den inte skrika snart? Lät inte det där som ett litet, litet skrik? Alla möjliga tankar for genom huvudet, man visste ingenting och man kunde inte påverka något överhuvudtaget. Jag hade ingen aning om hur lång tid det tog, jag kommer inte ihåg om jag såg på Jannika eller om jag höll henne i handen. Hade det inte gått lite väl lång tid nu?
Så helt plötsligt hör vi ett gällt och klart skrik, vi ser på varann och bryter ut i en enorm känslostorm. Det var tårar, det var leenden, det var lättnad och det var glädje. Äntligen, jag skymtade i ögonvrån hur någon sprang ut med något i famnen. Nån sekund senare så kallades jag ut till det angränsande rummet, jag visste inte om bebisen mådde bra så det var väldigt läskigt att gå ut dit medan Jannika låg kvar för att sys ihop. Den första frågan jag fick när jag kom ut i rummet var: -Ser du vad det är för något? Jag svarade efter jag dubbelkollat: -Det är en liten kille…väl?
Jag var så trött, så lättad och så lycklig men ännu orolig för Jannika, hon var ju ännu under operation och jag längtade efter att få träffa henne och lämna över den lille till henne.
