Första mötet med vår lilla kille
Efter att jag fått inspektera vår lille nyfödde så fick vi åka ner på vårt rum på förlossningen. Jag fick ta av mig T-shirten så att lille killen skulle få ligga nära och kunna känna sig trygg. Det var en mäktig känsla samtidigt som det var väldigt svårt att veta hur man skulle hantera en sån liten bebis. Han var så väldigt liten men så himla söt, han var så varm och så mjuk och det var helt overkligt att det var vår bebis och han nu hade kommit. Det kändes lite sorgligt att Jannika inte fick vara med vid det första mötet, jag hade velat det. På något sätt ”ska” ju mamman vara den första människan en bebis får träffa men nu blev det inte riktigt så.
Jag vet inte hur länge vi satt där och bara satt men efter ett tag kallade jag på en sköterska för att fråga hur det gick med Jannika. Då hade det gått nästan 2 timmar fast de hade sagt att det kanske skulle ta en halvtimme, då blev jag lite orolig igen men precis då kom en annan sköterska för att säga att vi kunde gå upp till Jannika nu.
Vi ilade upp och när vi kom in på salen så låg Jannika där i sin säng, hon var omtöcknad och trött men hennes leende när hon fick se vår lilla kille slog verkligen allt. Man verkligen såg hur lycklig hon var och hur mycket hon hade fått kämpa för det. Vi flyttade över den lille till henne och där låg dem, tätt sammanslingrade. Det var så himla fint, hon var så värd det. Vi stannade där en stund så att J fick återhämta sig lite efter operationen innan vi kom ner på vårt nya rum nere på BB.
Vad som hände resten av den dagen vet jag egentligen inte, vi var så trötta så att vi somnade en stund tillsammans alla 3, det var så fint. Jag var så lycklig men samtidigt så omtumlad så jag tror att allt bara släppte och tröttheten gjorde sig påmind. Allt hade gått bra, eller ja, så bra det kunde ha gått efter omständigheterna i alla fall.
