Graviditetssummering – Den känslomässiga delen
Del 2 i sammanfattningen av graviditeten funderar jag igenom hur känslorna har svallat och hur det har påverkat mig och J.
Innan J blev gravid kunde vi se oss själva som föräldrar, vi tänkte bara positiva tankar kring att skaffa barn och det var något som vi båda ville. Vi pratade om hur det skulle bli och om hur mycket vi längtade efter en liten bebis. Allt kändes så rätt och det var som att det bara vara meningen att vi skulle leva i hop och att vi skulle bilda familj tillsammans. Helt plötsligt var J med barn!
Vecka 1-5
Då var allt inte lika självklart längre, känslorna flödade och hopp och glädje varvades med oro och förtvivlan. Allt ställdes på sin spets och varje känsla krävde sin förklaring. Under de första veckorna var J den som tvivlade mest, hon funderade en hel del och hamnade som i en chock. Vi pratade inte så mycket med varann då, faktumet att vi skulle ha barn var sant men tankarna hängde inte alls med, var det på riktigt? Jag fick i efterhand höra att J tvivlat en hel del på huruvida vi skulle klara av att få ett barn, hon var rädd för hur ekonomin skulle se ut eller för om vi verkligen var redo. Denna tid var särskilt frustrerande för mig som partner, självklart hade jag också tankar och känslor av oro och rädsla men det var inget jag kunde visa där och då.
J reagerade inte alls som jag trott, jag trodde att hon skulle bli överlycklig till en början och när hon inte var det så blev jag väldigt frustrerad. Att jag blev det berodde främst på att jag var rädd att hon inte ville ha barn, att det var ett misstag. Jag var även väldigt rädd att hon skulle vilja göra abort. Jag visste inte riktigt var hon egentligen kände och det gjorde mig rädd och osäker. Jag visste inte vad jag skulle göra men jag försökte hålla uppe allt så gott jag kunde, jag insåg snabbt att jag var tvungen att sluta ifrågasätta hennes känslor, i början frågade jag ofta frågor som: Är du inte glad? Vill du inte ha barn? Varför är du inte glad?
Dessa frågor var oerhört jobbiga för J, hon ville ju tankemässigt ha barn men känslorna hade inte hunnit ikapp det faktum att det nu var en verklighet att hon var gravid. Jag fick sluta fråga och istället vänta och hoppas på att det skulle vända och att J verkligen skulle vilja behålla barnet.
Vecka 5-12
Det började sakteligen sjunka in hos oss båda att vi skulle ha barn på riktigt, den där riktiga glädjen infann sig fortfarande inte men tvivlen och osäkerheten började sakta att lägga sig. Vi hade vi den här tiden kunnat börja prata lite mer med varandra om hur det skulle bli att få ett barn. J ville ofta höra av mig att allt skulle gå bra, att vi skulle klara av att ge barnet allt det skulle komma att behöva. Jag försökte ge henne all den trygghet hon behövde, det kunde ibland vara svårt eftersom jag också hade mina stunder av tvivel. Jag kan, så här i efterhand, tänka att jag skulle vilja haft någon att prata med om mina tvivel. Jag tror inte de hade blivit bra om jag uttryckte min osäkerhet och mina tvivel till J. Kanske hade det blivit så att J hade känt sig lugnare och mindre ensam i sina tankar om jag pratat med henne om min oro men det kunde kanske ha blivit tvärtom med, jättesvårt att veta.
En lite knuff på vägen till att komma vidare och se framåt var att börja planera inför barnet, då flyttade vi fokus till framtiden vilket hjälpte oss mycket.
Vecka 13-25
Den stora vändpunkten var efter vi gjort det första ultraljudet, då blev bebisen verklig, det fanns verkligen nåt litet därinne i magen. Då kände vi båda att det här var på riktigt, det var ett faktum att vi skulle bli föräldrar. Efter ultraljudet åkte vi till utlandet en vecka och det var verkligen välbehövligt. Vi pratade inte särskilt mycket om bebisen men vi umgicks och var nära vilket var vad vi båda behövde. Jag funderade en del över min roll som pappa, det kunde ibland vara svårt att hitta ett klokt förhållningssätt så till vida att jag tänker att mannen/pappan ska vara den starka. Det är pappan som ska hålla ihop familjen och fungera som stöd både för barn och mamma när det blåser. Jag hade svårt att visa mig sårbar och vek utan stängde ibland in mina känslor med rädsla att de skulle påverka J negativt. Vad det led så kunde jag börja prata mer och mer, det var nog egentligen är jag kände att J´s säkerhet och trygghet, inför det som skulle komma, ökade. Det behövde vi båda och efter det blev det mer självklar och tryggt.
Vecka 26-39
Nu fanns det inte många tvivel kvar hos någon av oss, vi fokuserade fullt ut på att förbereda oss på att välkomna vår bebis på ett fint sätt. Mycket tid gick åt till att titta efter saker till bebisen eller till att prata om hur vi ville ha det. Vi pratade om olika situationer som kunde uppstå och hur vi ville hantera dem. Vi pratade om uppfostran och ibland kunde diskussionerna bli väldigt heta och intensiva, dock så kunde vi oftast enas om något mellanting om vi var oense. Vi båda har saker från vår egen uppfostran som vi inte vill utsätta våra barn för eller överföra till dem. J hade vissa saker som var särskilt viktiga för henne medan jag hade några saker som var viktiga för mig och dessa saker får man verkligen ta i beaktning.
Till sist:
jag vill inte ge en massa råd hur man ska agera i detta, det får vara upp till var och en att hantera det på det sätt de känner bäst. Jag ville bara redogöra för hur det sett ut för oss. Det finns dock någon liten sak som hade hjälpt oss mycket:
- Tro inte att du är ensam i världen om det du tänker och känner, många andra har upplevt samma sak.
- Visa- och prata om det du känner, du är en människa med tankar och känslor som alla andra.
- Ge det tid, en graviditet handlar i månt och mycket om känslor, tankar, kroppsliga förändringar och hormoner som kan ställa till de mest märkliga saker 🙂
