Graviditetstestet
Vi hade inte mer sex än vanligt, det blev när det blev och ingen av oss tyckte att det var något konstigt med det. Min Sambo rökte som vanligt och vi levde livet precis som vi brukade. Självklart var vi väldigt upptagna med att få i ordning i vårt nya hem. Vi hade massa möbler att köpa och mycket annat att fixa däromkring. Att flytta från 40- till 140 kvadrat kräver en hel del, både tid, fantasi och pengar. När vi hade fått i ordning något sånär var vi både trötta och glada, vi kände att vi behövde komma bort ett tag och bestämde oss för att åka på en minisemester med kryssning och allt vad det innebär. Den 1:a Maj bar det av. Vi sov i princip bort hela semestern men det var nog precis vad vi behövde, vi fick iaf med oss lite nya krafter hem.
Den 20:e Maj skulle den röda perioden ha infallit men den lät vänta på sig. De första dagarna därefter tänkte vi inte så mycket på det, det kunde väl inte ha gått så fort och enkelt, eller kunde det ha gjort det? Vi blev mer och mer fundersamma för var dag som gick. Jag propsade för ett grav.test men sambon tyckte vi skulle vänta. Vi enades till slut för att köpa hem ett test, ”just in case”. Sedan tog det ytterligare någon dag, tror sambon hade gått över 6 dagar, innan hon till slut gjorde testet.
Jag kan fortfarande se hennes ansiktsuttryck framför mig, det bjöd på många känslor i ett och samma uttryck. Jag såg rädsla, oro, ledsamhet men framförallt en jättestor förvåning. Hur hanterar man ett besked? Jag tror inte att det spelar någon roll vad man tänkt innan, hur man trott att man ska reagera. Jag tror att alla blir oerhört överraskade och överrumplade när ett positivt graviditetstest väl är ett faktum. Jag blev så glad att jag började gråta och det händer inte ofta. Många känslor kom i omlopp och många tankar flög i mitt huvud. Detta var något bra, något bra som jag åstadkommit i mitt liv. Jag blev så glad för min egen och min sambos skull. Nu var detta på riktigt, eller visade testet fel? Någonstans kunde man inte riktigt tro att det var sant, vi tittade på varann många gånger men kunde inte riktigt säga något. VI vankade av och an i huset och sporadiska frågor sprudlade upp mellan de djupa tankarna.
Är vi redo för det här?
Klarar vi det här?
Har vi råd?
Är det sant?
Vad ska alla andra säga?
Kommer det göra ont att föda?
Kommer vi ge barnet en bra uppfostran?
Vill vi ha barn nu?
Tar livet slut?
Kan vi fortfarande åka en sväng med bilen precis när vi vill?
