Jag längtar efter att bli pappa
Jag är så otroligt glad och förväntansfull över det faktum att jag ska bli pappa, jag ska bli pappa på riktigt. De känslor jag känner nu har nog legat latenta i väntan på att det verkligen skulle hända. Det är en helt ny värld som öppnar sig, saker jag aldrig tänkt på blir mer och mer till vardagliga tankar.
Jag fantiserar ofta om hur det kommer bli när barnet väl är fött. Jag försöker föreställa mig själv i alla möjliga situationer, jag kan se mig själv gunga barnet på lekplatsen, se mig själv gå med barnvagnen på stan minst ett huvud högre än alla andra. Jag kan tänka mig hur det är att åka i bilen med barnet med mig, hur det är att lämna och hämta på dagis. Det ska bli så oerhört roligt att få dela detta med min älskade sambo. Jag tänker på alla utflykter vi ska göra, på allting vi ska lära vårt barn. Jag längtar tills barnet säger sitt första ord eller tar sina första steg, jag längtar till jag får byta blöja eller torka bort gaigel från barnets mun. Jag vet att jag romantiserar bilden av att få barn, alla dagar kommer naturligtvis inte bli guld och gröna skogar men jag tror att det positiva tänket hjälper en att övervinna det mest påfrestande stunderna som komma skall.
Vilket kön barnet har spelar egentligen ingen roll, jag tror dock att de flesta män innerst inne önskar sig en son medans de flesta kvinnor önskar sig en liten tjej. Det är inget konstigt med det, det är nog bara lättare att föreställa sig en framtid med ett barn som har samma kön som en själv. Detta för att man själv gått igenom en barndom och en uppväxt som detta kön och vet vad som komma skall. Därför tror jag att det är väldigt viktigt att man är öppna mot varann med vad man tycker och tänker, att man hjälps åt att skapa en förståelse hos den andre. Jag kommer bli glad oavsett vilket kön barnet har, det vet jag. Bara det faktumet att jag ska bli pappa känns helt fantastiskt. jag kommer älska barnet och göra allt för henne/honom.
Plötsligt känns inte jobbet så väldigt viktigt längre, visst är det viktigt i det avseendet att jag har ett jobb och jag har en inkomst vilken kommer att behövas. Men prioriteringarna tenderar gå åt andra håll nu, barnet och familjen kommer vara det allra viktigaste. Jag är annars av den typen som är jobbet väldigt lojal, jag ställer gärna upp om jag har möjlighet och jag gör vad jag kan för att få rull på saker på jobbet. Detta kommer jag naturligtvis fortsätta med men inte till den grad att det på något sätt inverkar negativt på familjen. Jag kan se mig själv störta från jobbet om något skulle hända min sambo eller mitt barn, de kommer alltid vara prio 1, oavsett.
Ibland kommer jag helt plötsligt på mig själv med att sitta och le och fundera över att jag ska bli pappa, jag blir helt varm och lycklig av bara tanken. Just där och då vill jag bara skrika ut till hela världen att jag ska bli pappa. Det här är stort, riktigt stort.
