Mamma är den överlägsna favoriten

Nu har den tiden kommit, eller ja den har väl varit här hela tiden men har nu blivit mer tydlig. MAMMA ÄR BÄST!

Vissa dagar spelar det ingen som helst roll vad jag säger och vad jag gör, det är bara mamma som duger. Mamma ska sätta på strumpor, tvätta händer, byta blöja, natta och vara med O på rummet. Jag lirkar och trixar och försöker men det är bara mamma som gäller.

Det här kan stundtals vara väldigt tufft, vissa dagar åker jag 30 minuter efter O vaknat på morgonen och kommer hem 1 och en halv timme innan han skall sova. Många av dessa dagar möts jag av ”Neeeeeeej, pappa inte komma” när jag kommer innanför dörren. När det händer för 10:e dagen i rad så är det inte utan att jag känner mig ledsen. Hur mycket jag än letar efter en logisk förklaring eller försöker förklara bort det för mig själv på något sätt så går det inte, inte just då. Den spontana känslan är jag lika gärna kan gå igen eller bara gå in för att lägga mig i sängen.

Naturligtvis väljer jag inget av ovanstående alternativ, jag vill mest berätta att det är så jag känner. Jag har försökt prata om detta med Jannika och i de stunderna känns det som att det snart kommer bli bättre och det tror jag ju självklart att det kommer bli. Min tid kommer säkert men vid dessa situationer är jag inte mer än människa och pappa som älskar sin son. Jag känner mig sårad men får intala mig att han bara är barn och vem i hela världen kan veta hur han tänker och varför han gör som han gör!?

Jag känner inte att jag gjort något fel, kanske är det O´s sätt att berätta att han saknat mig, att jag varit hemma för lite eller att han vill umgås mer med mig.

Det finns dock stunder som är mina och O´s, stunder då vi busar och rullar runt på golvet i skratt, i de stunderna känner jag verkligen mig älskad och det är de stunderna jag försöker påminna mig om när de andra stunderna kommer.

Detta blir naturligtvis påfrestande för Jannika också, hon skulle många gånger uppskatta att få en liten stund för sig själv men det är i princip omöjligt. Går hon till ett annat rum så följer O efter, stänger hon dörren så står O där och bankar. Går hon ut så blir O ibland jätteledsen men lugnar sig efter bara en liten stund. Det är säkert bara en intensiv period, kanske blir det annorlunda snart.

Dock så duger jag alltid när jag är det enda alternativet, om Jannika inte är hemma så är pappa bäst i hela världen och kan helt plötsligt duga till precis allt, det är egentligen ganska fascinerande hur det kan vara.

Jag misstänker att fler pappor har tankar kring detta? Låt höra, berätta gärna hur du kände och hur du hanterade det.

Dela gärna!

• 
•