Relationen ”pappa-son”
Jag har till och från funderat över hur relationen mellan mig och min pappa har sett ut genom åren och jag märker ofta hur pass lite jag kommer ihåg. Jag minns olika fragment och händelser men jag får inte till någon helhet av det hur jag än försöker. Självklart har relationen gått upp och ned i perioder men det har liksom aldrig funnits någon fast plattform att falla ner till.
Min pappa är idag en nykter alkoholist och har så varit ganska många år nu, när jag kom till världen var han aktiv vilket gjorde att han inte fanns där till en början. Han lyckades efter några år att ta tag i sitt missbruk och blev då nykter, jag var runt 5 år då om jag inte missminner mig. Jag minns egentligen inte speciellt mycket om hur allting var då, jag minns bara vissa händelser då jag vet att han var med. När jag var 6 år började jag va hos pappa varannan helg, jag kommer ihåg att vi gjorde många saker, vi var ute i naturen, vi fiskade och byggde kojor. Vi åt alltid antingen Billys panpizza eller fläskarré de fredagarna jag kom till honom. På vägen dit stannade vi alltid till vid affären för att köpa varsin bingolott och lösgodis. De stunderna minns jag klart och tydligt men jag minns nästan inget av vad vi pratade om, vi pratade kanske inte så mycket och det gjorde nog att vi inte kom varann särskilt nära.
Killkompisar umgås lite på det sättet, genom att göra saker och prata om andra istället för att prata med varann om varann. Jag vill ju tro att det inte är särskilt normalt att en pappa-sonrelation ser ut så men det kanske är precis så det är. Jag skulle, om vi får en kille, åtminstone vilja ha en annan typ av kontakt med honom. En kontakt där vi kan anförtro oss åt varann, en relation där vi kan prata om svårigheter och en relation där jag vet vad jag ska säga.
Min och pappas relation har egentligen alltid sett ut på det viset, att vi gjort saker när vi träffats, vi pratade aldrig om livet, känslor eller tankar. Nu misstänker jag att mycket av pappas tankar handlade om sig själv, hur han skulle vara och framförallt att han skulle vara. Det kanske var det bästa som kunde bli utifrån de förutsättningar som fanns, alternativet hade kanske varit något helt annat.
Jag har blivit mycket färgad av pappa, mycket på gott men även en del på ont. Jag tycker om många saker som pappa också gillar/gillade såsom pingis, bowling, fiske, matlagning. Pappa tycker även mycket om att göra saker för andra, där får han sin bekräftelse, precis så har även jag blivit. Det går tydligt att se att det är de konkreta sakerna som varit de positiva bitarna, det jag saknar idag är en del känslomässiga luckor och en del sociala bitar. Det är kusligt hur mycket ens uppväxt kan avspegla sig även när man blivit vuxen, det kan vara både tillfredsställande och skrämmande att skapa sig en förståelse över hur saker och ting hänger samman.
Jag och pappa har hört olika mycket under olika perioder, när jag spelat har kontakten varit dålig. Dels på grund av att jag inte hört av mig, dels på grund av att hans mående blivit påverkat av mitt, då, dåliga mående. Idag hörs vi ibland 2 gånger i veckan, ibland varannan vecka. det som är synd är att vi oftast hörs när någon av oss behöver hjälp med något. Vi frågar aldrig hur den andra mår och pratar aldrig om något direkt personligt, mönstret håller i sig. Vi säger aldrig att vi älskar varann, jag har nog aldrig hört min pappa säga det till mig någonsin.
Jag tänker att jag vill ta med mig de bra bitarna, de roliga bitarna och de bitarna som verkligen är sunda och använda mig av dem ifall vi får en liten kille. Jag tänker även att jag vill göra vissa saker annorlunda mot vad min pappa gjorde. Jag vill verkligen att man ska kunna prata om allt med sina föräldrar, jag vill att barn ska få ha närvarande föräldrar som det kan lita på i alla väder. Jag vet även hur oerhört enkelt det kan vara att överföra negativa mönster till sina barn, det kan vara svårt att bryta det som sitter så djupt inpräntat i en själv. Dock så är jag glad att jag idag är medveten om hur jag haft det, hur jag vill ha det och att jag kommer tänka på det så ofta det behövs. Jag hoppas verkligen att jag blir en pappa på det sätt jag tycker att pappor ska vara.
Till sist så har jag inte några dåliga känslor eller tankar kring min pappa, jag vet att han gjort sitt bästa utifrån de förutsättningar han har haft och har än idag. Det är svårt att förändra en relation när den satt sig under så många år, man kan däremot dra lärdom av den och acceptera hur den är. Man vet vad som fungerar och vad som inte gör det, man får på något sätt försonas med hur det har blivit och komma till insikten att det blivit så bra det kunde ha blivit.
