Ska jag verkligen bli pappa?

Det hade gått några dagar sedan graviditetstestet visade positivt och sakta men säkert hade faktumet, att jag ska bli pappa, börjat sjunka in. Det var som att en helt ny värld öppnade sig, allting blev helt plötsligt så på riktigt och sant. Det var på riktigt, vi skulle ha barn.

Min Sambo hade det nog svårare än jag att ta in beskedet, hon visade inte den där riktiga glädjen vilket jag kunde uppleva som provocerande. Det skapade många tankar hos mig, ville hon inte ha barn trots att vi pratat så mycket om det? Jag frågade säkert 100 gånger om hon inte var glad över det som komma skulle, varje gång fick jag svaret att hon var det även fast hennes ansiktsuttryck och hennes ton sade något annat. Till slut började hon bli irriterad över mina ständigt återkommande frågor och mina antydningar över att hon inte var glad.

Det blev en en liten krock mellan oss där, jag förstod vad det led att jag behövde tona ner lite, låta det sjunka in hos henne och låta henne prata om det när hon kände sig redo. Samtidigt behövde jag bekräftelse och trygghet i det faktum att vi skulle ha barn, det spelade ingen roll att jag kände mig stark och trygg, jag var inte mer än människa. Jag hade en hel del rädslor, precis som min sambo. Vi pratade om några medan vi höll en hel del för oss själva. Detta var, med facit i hand, kanske inte det bästa och ett råd till blivande föräldrar är att prata med varann så mycket ni bara kan. Mina rädslor handlade bland annat om:

• Kommer detta påverka min och min sambos förhållande?
• Kommer vi ha råd med detta?
• Kommer vi få försaka saker vi inte vill försaka?
• Hur kommer min sambo att må under- och efter graviditeten?

Några rädslor är jag inte så stolt över men jag tror att när man får ett sådant här besked så kan man inte tänka särskilt rationellt. Man kan där och då börja ifrågasätta saker som annars är helt givna, det är en form av falsk osäkerhet som ibland kan vara nog så svår att avfärda. Det var även svårt att hitta ett fungerande förhållningssätt, samtidigt som jag ville vara den där starka ”mannen” som stöttar min sambo till hundra procent och göra så att hon kan känna sig trygg, så hade jag själv en massa funderingar och orosmoln. Jag ville inte dela allt detta med henne, rädd för att hennes osäkerhet då skulle bli större. Detta var väl på gott och på ont men någonstans tror jag att det är så många män gör, det är så det ska vara.

Min sambo var i perioder väldigt orolig och fundersam över föräldraskapet, hon behövde ofta få höra från mig att allt skulle bli bra och att det skulle ordna sig. Jag lugnade henne så gott jag kunde samtidigt som jag längtade efter att allt skulle kännas lika spännande och självklart för henne som det gjorde för mig. Jag kände så mycket glädje kring detta som jag inte riktigt kunde dela med henne, det hade blivit allt för provocerande och hade antagligen inte lett till något bra.

Dela gärna!

• 
•