Söndagen som försvann
Det är inte det mest ultimata, att jobba natt när man har en liten 1-månaderskille hemma. Började vid 18:00 i går och jobbade till 04:30 i morse, nu var Jannika så himla snäll att hon smet iväg med lillkillen vid 10 idag så att jag skulle få sova. Men det skulle visa sig att jag var klarvaken vid 10:30 och det får jag lida för nu, jobbar 16-22 idag så det är faktiskt lite lindrigare. Jannika kom tillbaka hem vid 14-tiden och då var det inte långt kvar tills jag skulle till jobbet. Vi hann prata några ord, äta en bit mat och sen smet jag iväg. Förhoppningsvis hinner vi ses en liten snabbis ikväll innan vi stupar i säng.
Det är inte alldeles givet hur man ska få tiden, timmarna och orken att räcka till. Det är ofta det känns som att man skulle vilja ha mer tid, mer tid att vara nära- och umgås med sonen. Mer tid att mysa och prata med Jannika och mer tid till att hitta på saker. Orken sätter ibland käppar i hjulen, man tvingas bli en mästare på att prioritera. Men hur trötta vi än är så finns det alltid lite ork över i fall vår kille fordrar lite extra uppmärksamhet men i övrigt så är man ”död säl” i soffan allt som oftast.
Jag undrar hur ensamstående föräldrar fixar småbarnslivet? Det måste vara en enorm vilja kombinerad med 100 kg envishet 🙂
Jag håller på att kika på en ny design för bloggen, så om sidan skulle se konstig ut framöver så är det bara jag som försöker göra den lite snyggare..
Det märks att vår kille börjar bli större nu, det händer nya saker varje dag och det känns som man inte nog vill uppleva allt nytt som händer, om och om igen. Det är en fantastisk tid och nu börjar det blir dags på riktigt att försöka förstå hur vi ska filma med vår digitalkamera. Visst är det himla kul att ha massa bilder men att även ha en och annan film, att visa för vår kille när han blivit stor, skulle vara väldigt skoj.
