Tiden går så långsamt
Omedvetet infinner sig en känsla av rastlöshet blandad med en nervös förväntan. Om varje dag nu framöver kommer kännas som denna dagen gjort så kommer väntan bli oerhört lång om bebisen inte tänker titta fram snart. Det går inte komma från det faktum att man omedvetet… bara går och väntar på att den ska komma nu. Det märks i varenda sekund och varenda minut.
Idag har jag o J nästan bara varit hemma och tagit det lugnt, vi hade sett fram emot en dag tillsammans men dagen blev inte riktigt som vi hade tänkt. Vi har varit väldigt, väldigt rastlösa och vi har inte direkt kunnat ta oss för något alls trots att vi velat. Det är lite stressande att inte veta exakt när bebisen kommer och även om man försöker tänka bort det och vara i nuet och försöka göra något så finns tanken där i bakhuvudet hela tiden.
Det går inte heller att planera något framåt nu, man får ursäkta sig med att man kommer om man kan på de saker man bjuds in till. Man letar tecken på att det ska vara dags. Kändes inte det där lite annorlunda? Har inte magen sjunkit ner lite mer? Ska inte vattnet gå snart?
Vi har försökt underhålla oss så gott det går med att spela kort, kolla tv, fikat med min mor och så vidare men som sagt, vi väntar omedvetet.
Hur hanterade ni väntandet när ni närmade er det beräknade datumet?
