Ultraljudet närmar sig
Snart är det dags för det första ultraljudet, om 3 veckor är det dags. Jag hoppas innerligt att allting är okej och att det ser ut som det ska, det ska bli oerhört spännande att få se bebisen för första gången.
Självklart har både jag och min sambo varit lite oroliga samtidigt som vi varit väldigt förväntansfulla, det skulle förvåna mig om inte de flesta paren har haft både oro och förväntan inför det första ultraljudet. Man kan ju inte veta huruvida barnet är friskt eller inte. Det värsta scenariot skulle vara om barnet av nån anledning inte levde längre, att det hade blivit ett missfall. Även fast det är ovanligt så har vi fått höra att det inte behöver uppkomma några fysiska tecken på att barnet inte längre lever. Tänker man den tanken kan man snabbt hitta på att magen inte växt, att de typiska graviditetssymptomen upphört och att det inte finns några typiska tecken på att det faktiskt finns en liten bebis inne i magen.
Men om man istället väljer att tänka positivt så kan man hitta naturliga förklaringar till det mesta, det viktigaste man bör förstå är att alla graviditeter är olika, man kan inte jämföra sig med någon annan som råkar vara i samma vecka. En del bebisar börjar växa tidigt medans andra kan vänta ganska länge på sig, på samma sätt så börjar en del bebisar att röra sig tidigt medans andra ligger stilla och vilar längre. Hjälp, jag kan inte känna livmodern, nog för att en del kan känna den redan i vecka 15 men det hör till ovanligheterna. För den som inte är en van livmoderskännare så kan det tydligen vara riktigt trixigt att hitta den lilla ”grapefrukten” redan i vecka 15.
Det första barnet är alltid det första barnet, allting är så nytt och speciellt, jag ägnar varje moment många tanker och vrider och vänder på dem. Det är så fint och så stort och jag kan på något sätt inte låta bli att uppslukas av det fantastiska fenomen som en graviditet faktiskt är. En graviditet är inte bara en bebis i magen, det är ett val för livet, en helomställning. Jag känner att nu är rätt tid, det har det inte varit förut men nu är det så. Jag är redo att bli pappa, jag säger det igen, jag är redo att bli pappa, det är så fint, jag är så glad!
Var ni oroliga inför det första ultraljudet eller klev ni inte till läkaren med bara en stor förhoppning?
