Uppfostran
Jag har funderat en hel del över uppfostran, man funderar över hur man själv har blivit uppfostrad och hur man själv ska dra lärdom av det. Det lär vara omöjligt att ”göra 100% rätt” i sin uppfostran av sina egna barn men det vore klokt att försöka hålla en linje rakt igenom. Att man tillsammans med barnets mamma sätter upp riktlinjer för hur man på ett ungefär vill ha det.
Vi har pratat om varandras barndomar och är överens om vissa saker som vi inte vill att vårt/våra barn ska råka ut för, saker som vi själva varit med om och som har inneburit vissa hinder i våra liv. Det sägs att det är så oerhört lätt att upprepa samma mönster vilket man själv blivit utsatt för. Vi ska försöka att gå vår egen väg och göra det vi tror på. Vi har även pratat mycket om vikten av att att hålla en linje, föräldrar emellan. Att vi hela tiden håller ihop och är konsekventa, detta för att inte någon av oss ska bli utspelade av barnet. Självklart kommer det säkert hända iaf, barn kan vara rätt smarta sägs det 😉
Som förälder vill man någonstans hitta en balans mellan glädje, humor, bestämdhet samt ordning och reda. Man vill att barnet ska lära sig allt det behöver samtidigt som det måste få chansen att vara barn i just det stadium det befinner sig i. Man vill att barnet ska bli självständigt samtidigt som den största rädslan är att förlora- eller separeras från barnet.
Återigen, nyckeln till en stabil och enad front är att prata, prata och prata. Att bolla upplevelser och vara lyhörd kan vara guld värt. Om barnet känner av tvekan och osäkerhet så lär det ställa till ett helsike 😉 Nu är ju detta bara funderingar kring hur det eventuellt kan bli och en önskan om hur man skulle vilja att det skulle va. Hur verkligheten blir återstår att se, en sak är säker, det känns spännande, pirrigt och väldigt främmande.
